Claes Andersson: Huden där den är som tunnast

"Den fria mänskan äger också frihet att begränsa sin frihet.”  Taas on yksi Andesrsson luvussa, vuosi 1991, kirjana tällä kertaa Huden där det är som tunnast.

Olen joitain muitakin vähän varhaisempia anderssoneita lukenut, ja yksittäisiä runoja lukuunottamatta ne eivät ole oikein koskettaneet (paitsi Parhaat päiväni). Ei tämäkään. Runot ovat järjestään pitkänpuoleisia, kuvailevia. Tämä kirja meni nopeasti. Mutta yksi helmi löytyi, etenkin sen loppuhuipennus. "Kasvojani peilissä en vaihda mihinkään muuhun peiliin koko maailmassa".

Just nu befinner jag mig där jag helst av allt vill vara.

Just nu är utsikten den jag helst betraktar.

Hon som sover i min säng är den jag helst sover med.

Denhär smörgåsen är godare än alla andra smörgåsar.

Gräset på vår sida av gallret är grönare än på den andra sidan.

Denhär sommaren är vackrare än barndomens alla somrar.

De sjukdomer jag lider av passar mig bättre än alla andra sjukdomar.

Min saknad är större än någon annan jag träffat på.

Mitt ansikte i spegeln byter jag inte bort mot alla speglar i världen.